Skavlan. Wow.

Alltså fullkomligt älskade det senaste programmet med Skavlan. Så roligt att se de gäster som var med. Skrattade mycket och log mig igenom hela programmet.

Adele. Vilken tjej alltså. Har inte riktigt hängt med henne under åren. Jag har lyssnat på hennes album 21 men inte intresserat mig så mycket för henne som person. Hon växte ju upp i norra London i Tottenham vilket är en ganska fattig del. Så inga snobbiga Chelsea människor där inte. Och det märkte man ju på Adele. Så som hon pratar och skämtar. Riktigt skönt engelskt. Inte pretantiös och inte snobbig alls. Trots att hon ju är en av de största och mest kända artister i världen.

Jamie Oliver. Tyckte han såg så gammal ut. Och trött. Och sliten. Men han är ju även han en helt normal människa. Gillar hans driv och särskilt för att barn här ska få bättre mat i skolorna. Här betalar vi ju för skolmat och ofta är den inte super. Inte alltid nyttigt och dessutom får de efterrätt varje dag. Tova har för tillfället övergått till matsäck. Vilket jag inte tycker är idealt men det är faktiskt som att välja mellan pest eller kolera.

Prinsessan Madeleine och Chris. Verkligen kul att se en intervju med henne. Båda två var söta tycker jag. Tycker de verkar passa bra ihop. Kompletterar varann. Chris kändes verkligen helt lugn och avslappnad. Han har väl vant sig nu efter några år som ingift i en kungafamilj. Madeleine får ju alltid så mycket kritik om att hon inte tar sitt jobb som prinsessa på allvar. Och visst hon gör lite som hon vill. Yngsta barnet syndrom kanske? Men hon brinner ju verkligen för barns rättigheter och jobbar hårt med det. Tycker jag är bra. Bra mycket viktigare än att klippa fler band. Eller hur?

Screen Shot 2015-12-13 at 09.09.46.png

Se programmet. SVT Play. Skavlan.

Och så var det Lucia. 

Idag hade vi julavslutning med Lucia på Sveaskolan. Det blev luciatåg, lussebullar, och tipspromenad. 

Mina barn går ju på en helt fantastisk lördagsskola för att träffa andra svenska barn, läsa och skriva och prata. Nu har vi gått där ett bra tag så barnen börjar lära känna varann och är ett härligt gäng. Det är verkligen underbart för barnen att de har så många människor i sitt liv som är  återkommande. Jag tror att det är viktigt när man bor långt från annan familj att skapa en alternativ familj. Anknytningspersoner. Sveaskolan är absolut full av dessa. 
   
   

Ge Mig Mer Jul.

Ju längre jag bor här dess mer gillar jag svenska kyrkan. Jag är nog inte särskilt religiös egentligen men kanske lite. Ibland önskar jag att jag var mer troende. Finns en slags ro och frid som lägger sug när man är inne i en kyrka. Det som är så himla mysigt med svenska kyrkan här i London är sammanhållningen och gemenskapen man känner av att vi är alla utvandrare. Där träffar man på människor som man kan relatera till. De flesta har ju barn eller förhållande med någon icke svensk. Sedan anordnar ju kyrkan tillställningar inför alla svenska högtider. 

En tradition är den svenska julmarknaden. Förra året hjälpte en del av mina kompisar till och jobbade och i år blev jag övertalad att hjälpa till. Det var såååå roligt.

Alla som hjälper till får ha fina svenska förkläden på sig och blir bjudna på god köttbullelunch. 

  
Där finns eldsjälar som hjälpt till i 20-30 år. Som min kompis sa att nu är det vår generation som måste ta över traditionen. 

Lite kändisspaning: Prinsessan Madeleine kom och hälsade på med sin söta dotter. Hon kom fram där jag stod och sålde. Jag blev helt perplex och kom inte på något att säga så stod där och log som ett fån. ”Hur är det med barnen?” Haha.

Svensk Jul i Chelsea.

  
I veckan var det dags för den årliga traditionen (ja första gången för mig men tänker att nu blir det tradition) att gå på svenskt julbord. Varje år sätter Scandilicious upp ett pop up ställe med hederligt svenskt julbord. I år är det nere i Chelsea. Det var mycket svenskt och julmysigt. Vi drack glögg som fördrink och julsnaps. 

   
 
Efter det fick man gå och sätta sig och sedan var det buffe. Sååå gott! 

   
    
 
 Vi var ett trevligt kärring-gäng som gick tillsammans. Sjöng snapsvisor, skrattade, njöt och åt gott! Verkligen värt att gå dit. 

   
   

 

 

SVT. Julkalendern. 2015. 

Så kul att läsa svensk press om årets julkalender. Det känns ju som en mycket het diskussion. Verkar som man inte gillar den i Sverige. Vi började kolla igår som många andra. Annorlunda tycker jag. Kul att man lär sig något. Kan hålla med om att det inte passar yngre barn lika bra. Det är ju svårt att hänga med och hålla uppe intresset. Men mina kids tycker det är bra hittills. 

När vi bodde i Sverige förälskade sig barnen i julkalendern. Det var det året med Hedenhös familjen. Vi tittade religiöst varje morgon innan fritids. Det var verkligen så mysigt. Så vi fortsätter traditionen. Fast det blir kvällsTV. Man vill ju inte gå upp i ottan om man inte måste. 

Vad tycker ni? Bu eller bä? 

  

Det finns saker jag ångrar. Men jag gav allt jag kunde ge. 

Jag saknar dig ibland. Men jag är faktiskt glad och lycklig. Utan dig. När du gick så trodde jag att jag inte kunde leva utan dig. Jag fick en sån fruktansvärd ångest över att vara utan dig. Jag hade fått någon förvrängd bild av verkligheten. Där det var jag som var svag och behövde dig. Fast jag förstår ju nu att det var tvärtom. Du var sjuk. Du mådde dåligt och jag tog mig på din sjukdom. Dina dåliga dagar blev mina och det blev tillslut mitt liv. Jag var någon annan. Någon som jag inte är. Ledsen fast jag var glad. Jag är en mycket bättre människa nu. Jag kan vara mig själv. Och mig själv är bra. Mer än bra. Faktiskt. Och det inser jag nu att jag är så mycket bättre nu. Jag är så långt ifrån den andra personen som jag var.

Tänk hur man kan göra varandra så illa. Att man kan leva i misär utan att riktigt veta det. Fast jag trodde att det var det jag ville. Det var därför jag stannade kvar så länge. Kämpade. Bönade och bad. Låtsades att jag var någon annan. Slätade över och gav och gav och gav. Ursäktade mig, ursäktade dig. Levde inte.

Men nu är det slut på det. Man får ta med sig det som var bra och lämna kvar resten som minnen. En del av ett liv. En historia. Ett förut.

”Nothing is so good it lasts eternally. Perfect situations must go wrong” 

Det tog nästan kål på mig. När du lämnade oss. Den sorgen jag kände. Det var tungt. Det är som om man aldrig ska bli ok igen. Men det går över. Tiden. Det är det som krävs. Nu känner jag mig nästan till och med tacksam. Jag har förlåtit mig själv och faktiskt insett att jag gjorde allt jag kunde. För er som går igenom en svår tid med krossat hjärta kan jag varmt rekommendera följande bok.